Hej Darlingar,
Jag skrev det här som ett privat inlägg till mig själv. Det går att göra så rent tekniskt i bloggen men så tänkte jag att äsch vaddå. Det kan jag nog ändå publicera. Så här är det. Ett inlägg om sorg och sorghantering och framtidstro. ♥
♥
Jag pendlar. Mellan besvikelse och sorg. Hopp och framtid. Någonstans på mitten tuggar jag. Tuggtugg.
Det enklaste är ju att förlåta, glömma och gå vidare. Men då hinner jag inte sörja utan förtränger bara. Går vidare. Stoppar undan.
Sorgen gör ont. Jag vill nog gärna gå vidare och glömma bort den. Men då poppar den upp i annan form. Som spänning, trötthet och irritation, sjukdom i själen.
Jag måste få ge den lite tid. Att gråta ut den. Utan att fastna just där. Jag är rädd för det. Att fastna. Att drypa av tårar och självömkan tills jag glömt allt annat som är fint i livet. Jag är rädd att jag skapar mig en borg, ett fängelse som jag byggt själv. Att jag fastnar i bilden av mig själv som en övergiven, utanförmänniska. Någon som det är fel på. Ordentligt fel.
Jag är rädd för att sörja helt enkelt.
Istället använder jag mig av pysmetoden. Jag låter lite pysa ut då och då. Lättar på trycket. Skyller tacksamt på pms som hjälper till att öppna ventilen till det låsta. Känner hur det lättar lite och sen att jag måste stänga igen dörren snabbt innan livet stannat mitt på ett övergångsställe.
Det är ju ett sätt det också. Att långsamt ta sig uppför en trappa. Med dålig kondition och ett steg i taget. Uppåt, framåt.
Mitt i allt. Så är jag en glad skit. 🙂 Tack och lov. Mitt i allt pågår livet och jag har en fast beslutsamhet att delta. Att simma mitt i strömmen. Att göra. Att vara mig själv.
Jag får punktering mellanåt bara.
27 Comments
Shopaholic
22 oktober, 2013 at 10:37Finaste Lingon: ÅH, önskar jag bodde närmare så man kunde träffas, fika och ge dig en kram när sorgen blir för stor. Även den starkaste människan faller emellanåt i bottenlös hopplöshet, ingen som inte upplevt sorg kan ha upplevt kärlek och allt fint däremellan. Jag hoppas att du snart mår bättre och att sorgen pyser ut i små doser tills du känner att den får vara borta, ett tag i varje fall.
Massor av kramar från mig!!!
Lingon
22 oktober, 2013 at 10:41Tack fina du och massa kramar tillbaka!<3<3<3
kram
Linda G
22 oktober, 2013 at 12:54Man måste nog ge utlopp för saker och ting ibland, annars blir man nog galen. Oavsett om det pyser ut eller allt kommer på en gång…..
Kram!
Lingon
22 oktober, 2013 at 14:12Eller hur? Jag får kanske också ge mig på att springa milen? 🙂
Massa kram
Marita
22 oktober, 2013 at 13:53Kram Lingon! Du ger så mycket livsglädje och hopp när jag behövt det, så jag önskar jag kunde skicka litet tillbaka… Pys på du!
Lingon
22 oktober, 2013 at 14:13Tack fina du! Livsglädje finns det gott om som tur är. 🙂 Och tusen tack för kramen och de fina orden Marita.
Kram!
Anne
22 oktober, 2013 at 14:42Finaste – pys hur mycket du vill – på Hornsgatan finns ju orosnissa så vi kan turas om 🙂 Du pyser och jag oroar mig……..
<3<3<3
Lingon
22 oktober, 2013 at 15:01Haha, ojojoj och pyyyyyyys då?
kram!
Sahra
22 oktober, 2013 at 16:21Så är det nog för många. Vi pyser lite. Samtidigt som vi pyser ut den där sorgen drar vi ett djupt andetag och tar nytt tag i livet. Och det är ok. Jag tror det är sunt. Och du är alldeles särskilt sund för du är så medveten om den. Och vad sorgen kan göra med en. Och du har en vilja. Att inte vilja fastna i den. Det är stort. Du har självinsikt. Och det kommer man långt med. Och vill du pysa här eller där eller i din ensamhet så väljer du. Men vi är här. Alltid. Kram
Lingon
22 oktober, 2013 at 20:24Tack fina. Du verkar veta precis. 🙂
Massa kramar och ha en skön kväll
Hilde
22 oktober, 2013 at 17:45Fina du, jag tror detta med att bearbeta sorg är individuellt. Någon bara blåser på och släpper alla hämningar, och andra gör som du, pyser. Oavsett tror jag det blir bra till slut, det behövs tid och ens egen sorg.
Kram
Lingon
22 oktober, 2013 at 20:25Precis. <3
massa kram
solid
22 oktober, 2013 at 18:09Jamen så där är det, det bor en glad skit därinne som kommer att komma fram, bara det har pyst tillräckligt, stunderna med glittertinder i ögonen blir längre och längre, sen ger oss livet och sorgen ärr i våra själars inre, men det gör oss också till de vi är.
Jag skulle kunna skriva länge och långt men mina tankar till dig.
Kramar
Ps Jag ska till Lund över dagen den 12/11 skulle det vara trevligt med lite babbel och fika?
Lingon
22 oktober, 2013 at 20:26Ja…sorg är ett så stort ämne. Och talas så lite om.
Jag träffas jättegärna i Lund och glittrar med ögonen. Ska kolla almanackan och återkommer.
Kramar och trevlig kväll
helenasenklavardag
22 oktober, 2013 at 18:40Att bearbeta sorg är ju högst individuellt. Man kanske önskar att man kan sörja snabbt och sedan bli glad igen. Men alla sörjer inte så. För vissa är det bättre att pyssörja och kunna skratta lite ibland. Då blir ju inte sorgen svartase svart, men det kanske tar lite längre tid, men du kommer nog starkare och gladare ur sorgen när du pyssörjer. Många kramar iallafall.
Helena
Lingon
22 oktober, 2013 at 20:27Det kommer att gå bra och tusen tack för peppet.
Massa kramar och tack
Nena
22 oktober, 2013 at 19:10Ja och bara att skriva detta är ju bearbetning i sig!!! Och ingen sorg är den andra lik, och ingen människa heller! Sörja måste man göra på sitt eget sätt och tid tar det!
Kram
Lingon
22 oktober, 2013 at 20:28Det hjälpte verkligen att skriva. 🙂 Får göra det oftare tror jag, även om det ibland är bara för mig själv.
Massa kramar och trevlig kväll Nena
Helen
22 oktober, 2013 at 19:10Vet du vad? Man kan inte bli någon som glömmer allt fint i livet om man är medveten om att man kan bli det. Det är de som aldrig reflekterar som blir såna.
Långsamt är också framåt/uppåt för takten bestämmer du själv.
Lingon
22 oktober, 2013 at 20:29Långsamt leder absolut någonstans. Eller hur? <3
kram
Helen
24 oktober, 2013 at 18:52Absolut och ibland kan man ta ett litet ”skutt”. =)
Fiona
22 oktober, 2013 at 19:20Många kramar <3 <3 <3
Lingon
22 oktober, 2013 at 20:29Kram!
Helena
22 oktober, 2013 at 19:41Många kramar från mig med!
Lingon
22 oktober, 2013 at 20:29Kramar tillbaks.
<3
Karen
23 oktober, 2013 at 00:33This time, I cannot simply fly over to serve as a diversion, but I am here on skype any time. We can share a cup of coffee, or perhaps due to the time change it will be a coffee for me and a glass of rosé for you 😉
Talking and tears could be the best remedy. My heart aches for you during this troubling time.
Kramar,
Karen XOXO
Lingon
23 oktober, 2013 at 10:44You are here. I am there. <3
Kramar!