På min lyra

Hej!

Det är ju ett sånt fantastiskt ställe, Skäralid i Skåne. Jag har varit där två gånger i höst och ska kanske dit snart igen.

Skäralids Nationalpark ligger i en sprickravin mitt i Skåne så det är brant att vandra och en otroligt vacker lövskog. Mina favoriter här Hjortsprångsrundan, 7,7 km och Kopparhattsrundan 4 km men det är precis lika trevligt att åka hit för en fika eller att äta något i restaurangen.

Här följer ett gäng med bilder från en dag precis när löven hade fallit, jag var lite sent på det i år.

Även om de flesta löv redan trillat av så var det vackert som en akvarell. Skärdammen ligger blank som en spegel och jag stannar till…

…och kikar ut över det mörka vattnet. Här brukar finnas ett svanpar som glider omkring och bara äger stället.

I Naturum kan man lära sig mer om skog och mark och framför allt fika utanförhuset på sluttningen mot sjön.

Jag gillar att gå här och bara njuta även om rundorna är ganska krävande för mig och framkallar några puust och flås i uppförbackarna. 🙂 Kanske är det mitt mission tills nästa sommar att upptäcka alla nationalparkerna i Skåne? Det borde ju gå.

Mörker och ljus och jag vill gärna tanka lite mer positiva friluftskänslor innan vinterdimman tar sitt grepp och både natur och själv. Det hjälper till att vara utomhus helt klart.

Bilden till vänster är från Kopparhattens dramatiska utkiksplats och man ser långt bort vid klart väder. Jag kom någon vecka sent hit så träden är ganska kala och grå tyvärr men nästa år ska jag vara på.

Ja, och bara skog, skog, skog. Jag har inte så många ord utan visar mer bilder. Det går väl bra så? Nästa gång ska jag försöka fotografera ett litet vattenfall här och kanske försöka få till en bild som visar hur brant det kan vara på slänterna.

En av de bästa platserna att vara på. Trevlig helg!

Här är bilder från resan till USA i september och närmre bestämt Killington Mountain som ligger i staten Vermont på östkusten. Det går verkligen att säga att vädret var med oss på hela resan och himlen var faktiskt precis så där blå. Killington är en skidresort som var en av de tidigaste i USA med att bygga liftar på 60-talet. Mina släktingar som vi besöker flyttade hit då och var med och byggde ut skidorten. Nu på sommaren kan man vandra, njuta av utsikten eller slänga sig ner för backen på Mountainbike. Om man vågar.

Visst ser det bara underbart ut? Den här dagen hade vi lite tidsbrist och bestämde oss för att åka upp i stället för att gå. Det hade varit ett äventyr att vandra ända upp till toppen men i det här fallet så väldigt bekvämt att åka upp på ett litet kick.

Här är det precis i början av foliage season, när löven skiftar färg i ett praktfullt skådespel. Många reser till Vermont bara för att uppleva hösten och vi kom hit när det var ganska folktomt och en mellanperiod. Jag tror färgerna peakar runt 10-15 oktober ungefär och vi reste hem i slutet av september men jag tror vi fick en bra försmak av skådespelet.

Efter liften skulle vi bara gå igenom en liten tallskog upp till toppens utkiksplats.

Känslan där uppe? När allting öppnar sig och man ser landskapet.

Ensam men ändå delaktig i det stora alltet. En sorts öppenhet och rymd och är det så här fåglar ser världen? Tiden stannade litegrann och jag ville också stanna. Just där och då.

Sol och inte så mycket vindar, kanske helt perfekt?

På avstånd kunde vi höra folk folk långt bort. En kort stund och sen var det helt tyst….och alldeles magiskt.

Jag har bara drömt om att få uppleva det här så länge, och nu äntligen. I bästa vädret så jag var bara så nöjd. Solen stekte rättså bra så för min del var det keps, solglasögon och solskydd som gällde.

Vermont är staten med smeknamnet Green Mountain State och det går ju att förstå. Gröna berg.

Och nu en dryg månad kan jag längta tillbaks även om jag vet att där är snö nu och en helt annan säsong. Kanske ska man åka dit en gång till? Jag hoppas det.