Menu
Lingon om.....

dagen efter festen och tacksamhet

Här mår man som man förtjänar och jag är lite trött idag. Jag klev upp i ottan och gjorde storverk inför en konferens idag på jobbet. Sen tog bensinen slut och jag hänger och hänger. Det är en kollektiv grej idag, alla hänger och suckar och tar en extra påtår kaffe för att piggna till efter gårdagens fest och jag tänker på att jag är så glad att jag hör till, att jag har ett jobb att gå till, att jag får lön varje månad och jag har del i olika saker, projekt och känner människor här.
Avtackningen av chefen kändes så fin, och jag kände liksom att jag verkligen hör till här…på en liten bit, en liten ö som är min egen så hör jag till bland alla dessa människor på jobbet.
Fast jag har jobbat i nästan tio år på samma ställe så har jag inte glömt hur det är att inte höra till. Att vara utanför. Det kan man bli av olika skäl, arbetslöshet och sjukskrivning eller att man bara är osynlig på jobbet. Ibland väljer man själv att inte höra till.
Jag minns vissa dagar för länge sen i mitt liv när jag avundsjukt tittade ner på cykelbanan från fönstret tidigt på morgonen. Folk som var på väg någonstans, hade en tid att passa och jag önskade så att jag var en av dem. Som var på väg….istället satt jag fast i en stillastående bubbla till liv.
Nu är jag oändligt glad att jag är på väg….till och från jobbet och mot nya äventyr.
och som en smarting sa: långsamt leder också någonstans
Ha en fin torsdag!
L
 

No Comments

  • marie
    31 mars, 2011 at 11:56

    Förstår precis vad du talar om. Är själv sjukskriven just nu, förlorade min man, min mamma och min katt inom loppet av två år… Bita ihop taktiken fungerade in riktigt här när man har både barnens och sin egen sorg att fajtas med. Jag har tur och har kvar mitt jobb som jag älskar men klarar inte av att gå till just nu. Men det värmer gott när det dimper ner en vacker (lila) blomsterbukett från kollegorna bara så där och man vet att man fortfarande hör till 🙂 Kram!

    Reply
    • Lingon
      31 mars, 2011 at 12:50

      Åh, jag förstår att du inte orkar..
      Här kommer lite styrkeblommor med färg till dig… Jag drabbades själv av en stor sorg för två år sedan. Att bära det var så tungt, men du har två och barn att tänka på.
      Fint att du har så fina arbetskompisar!
      kram! och jag kan inte hitta din bloggadress längre..var är du?
      L 🙂

      Reply
  • Camilla
    31 mars, 2011 at 12:38

    ….precis så känner jag nu….hör inte till. Blev uppsagd i höstas o vi är hundratals som slåss om samma jobb. Tyvärr blir man ganska snabbt bortglömd av gamla jobbarkompisar….ingen hör av sig. Suck! Känner att det bara var jag som gjorde det i början men får man ingen respons tillbaka, lägger man ner. Tur att man har andra vänner o familj i de svåra stunder som kommer då och då….KRAM

    Reply
    • Lingon
      31 mars, 2011 at 12:57

      Här får du också lite blommor Camilla! Hoppas att du får ett nytt jobb snart och det kommer nya människor i din väg, nya nätverk.
      Det är såå orättvist att man ska känna sig utanför livet bara för att man inte har något jobb eller fast punkt att gå till varje dag…
      Trevligt nog i bloggvärlden så spelar det ingen roll alls!
      KRAM!

      Reply
  • Äppelträdet
    31 mars, 2011 at 13:04

    Fina tankar! Det är bra att reflektera över det man faktiskt har och uppskatta det.
    Tyvärr har jag inga högtalare på min dator. Måste se till att titta på dia filer någon gång när jag kan höra ljudet.

    Reply
    • Lingon
      31 mars, 2011 at 14:47

      Ja, ehrm liksom min dialekt är ju skånsk…:-) Så det kanske inte är så mycket att höra på, men där är lite kul pianoplink.
      Ha en fin dag Äppelträdet!
      kram

      Reply
  • Solid
    31 mars, 2011 at 13:12

    Hej!
    Nej, ensam är inte stark och vi människor behöver varandra, behöver få finnas i olika sammanhang. Sedan kan jag behöva få vara tråkeremiten ibland. Men så är vi många som är funtade, lite av sociala eremiter. men långsamt är också framåt ska bli min tanke idag när hela jag och hela tankesystemet är hopplöst och just långsamt.
    Kramar till dig från Eva

    Reply
    • Lingon
      31 mars, 2011 at 14:54

      Hej Eva och kram tillbaks!
      Ja, jag är också tråkeremit oftast, ställer mig gärna vid sidan av. Kanske därför jag blev extra glad igår att jag kan känna att jag hör till också, för det är så lätt att komma in i tacka nej-syndromet när man väl börjat att undvika folk.
      Nu säger jag eftermiddagsfika! och hämtar en kopp med framåtbränsle. 🙂
      kram!

      Reply
  • marie
    31 mars, 2011 at 13:47

    Hej Igen! Med risk för att det blir två likadana kommentarer, den andra försvann, kommer en till. Tack för dina fina ord och de vackra blommorna 🙂 Förstod när jag läste ditt inlägg att du också gått igenom något svårt. Här kommer mina mejl/blogadresser, vet inte vilken som är vilken riktigt. marieskoog65@gmail.com eller oddme.blogspot.com.
    Stor styrkekram och vackra blommor till dig!

    Reply
    • Lingon
      31 mars, 2011 at 14:57

      Tack, tack! 🙂
      Jag kommer bara inte in på din blogg, provar lite senare. jooo, nu hittade jag, ahaaaaA!!
      Kram!

      Reply
  • Oslotigern
    31 mars, 2011 at 18:22

    Vackra reflektioner! Att känna att man hör till är nåt av det viktigaste som finns, skönt att du gör det nu 🙂 Apropå att vara på väg – tänker alltid på Karin Boyes dikt ”I rörelse”, tycker den är så talande.
    Ha det bäst du med!
    Kram!

    Reply
    • Lingon
      31 mars, 2011 at 21:37

      Tack för dikttipset! Jag ska leta upp den och läsa..
      kramkram!

      Reply
  • Minoo
    31 mars, 2011 at 20:47

    Fint du skriver fina Lingon… tyckte speciellt om det där om cykelbanan…Man ser nästan framför sig att till och med cyklarna har någonstans att gå! Jag hade en professor i engelska en gång i tiden (nu är han min vän istället för min professor), och ha sa till mig för längsen och jag minns det så väl… att en sak kan man veta säkert om varje ny människa som man träffar även om man inte vet någonting alls om dem …. och det är att han eller hon har upplevt stor ensamhet (”great loneliness” som han sa). Tänker man på det, får liksom till och med ens fiender en annan dimension 🙂

    Reply
    • Lingon
      31 mars, 2011 at 21:45

      Bra sagt av din vän…och fint!
      kramar!

      Reply

Leave a Reply